Swedish edition: Moonica Mac

Ibland vill jag bara skriva till dig. Hur många gånger har man inte tänkt det? Haft den impulsen? Och sedan låtit bli för sin egen (stolthets) skull? För många så här i retrospekt. 
 
I våras blev jag tipsad av en vän om Ibland av Moonica Mac. Jag blev golvad av texten direkt. Ambivalensen, viljan som inte räcker hela vägen till den andre, nostalgin över något otillräckligt, som aldrig blev men kunde ha blivit. Ett musikaliskt hål fylldes av en kärlekslåt som handlar om kärleken som aldrig blev. Inget uppbrott, ingen stormande passion, utan tvekan i osäkerheten som mynnade ut i just ingenting. 
 
 
Alla jag pratat med om låten hittills har tagit upp likheten med Monica Zetterlund och visst finns den där. Framför allt i rösten. Det tänkte jag också på först. Men till skillnad från Monica Z som till stora delar lånade melodier och texter ( Sakta vi gå genom stan är exempelvis en Stockholmscover på Walking My Baby Back Home av Nat King Cole) tar Moonica Mac upp nya delar i min hjärna, musiken sorteras inte in under någon annan artist. Detta är ny, strålande svensk musik. 
 
För några dagar sedan kom Till slutet av augusti ut. En uppföljare på Ibland om man så vill. Men även fortsättningen på träffsäkert låtskrivande och mjuka melodier. Här finns inga stora ord, "det gör ju lite ont och så", men heller inga banala. Bitterheten saknas när hon förebrår en före detta älskare för att denne släppte taget om henne (jag menar, hur många klarar av det utan att låta som en besatt psycho bitch?). Kanske för att det görs med en sällsynt ömhet och respekt för den andres val att välja bort en. 
 
 
Liksom ömhet genomsyras Till slutet av augusti av den självklara sårbarheten i att bli bortvald, att ens ha gett den andre möjligheten att välja bort. Det är vackert, ömt och klyschigt nog starkt i svagheten (ni vet, starka människor böjs inte, de bryts och brister (läs Märta Tikkanen hörrni)). Det är nice att ha musik för den där allmänna sorgen, och inte bara den mer sällsynta förgörande då man en fredagkväll gråter hela vägen hem från nattbussen över en kille och sedan ligger som en pöl på hallgolvet tills man orkar släpa sig till sängen och fortsätta gråta där. Det är den där skavande törnen i hjärtat, inte bulldozern, som kanske inte gör lika ont, men som fan håller i sig desto längre. Den som får en att ibland vilja skriva, men låta bli. 
 
Här finns en livespelning (spola fram till 1:11:15), från P4 Dalarna i fredags. Lika fantastiskt. Jag kommer hålla utkik efter spelningar (hallå, snälla! snälla! snart! snälla! missade den i augusti) och mysa över att ett album säkert (förhoppningsvis) är på väg. Herregud, att vi har blivit blessed med ett så lovande och fantastiskt musicerande. Lyssna nu. Och för alltid. 


Upp