Helgad varde hösten
Har haft en dragning åt det... religiösa hållet denna höst, vad gäller musik och typ... förlåtelse? Nåden i religionen man har absolut noll aning om som vanlig dödlig ateistisk agnostiker. Ni vet. Jaja. Den ständiga floden av halvkassa låtsläpp fortsätter strömma förbi oss. Man kollar sin release radar (kul att spotify tror att man är intresserad av en artist man lyssnade på febrilt i ettan på gymnasiet och som man sedan förpassat till just ettan i gymnasiet, jag bryr mig inte om Ron Pope längre tack så mycket även om One Grain Of Sand var/är en banger). Anywho. Country har jag också myst med, den delen som verkligen myser omkring i samma landskap som religiösa folkvisor. Mhmmm. Själen. Som klara små bärnstensbäckar. TREVLIGT. VARSEGODA.
Titta på denna också. That's what heaven sounds like.
OCH HÄR KOMMER SKÖRDEN från första gången jag ordentligt lyssnade på Tusk av Fleetwood Mac. Har ju stolt deklarerat mig som ett ~fan~ (visste ni att detta tecken ~ kallas för Tilde? Inte jag heller fram tills att jag precis googlade upp det med termen "snirkligt bindestreck" tjohej datorer och matematik vad bra det går) av dem men har av oklar anledning bara lyssnat om och om på Rumours. Om jag ska sammanfatta Fleetwood Macs musikaliska resa: början - bluesrock, mitten - underbar ljuvlig countrypoppig rock, nästan slutet - tråkig 80-talspop (förutom Everywhere), slutet - oklart, mkt oklart. Klart är i alla fall att utan Stevie Nicks och Christine McVie HADE DE INTE VARIT DET DE BLEV. De peakade helt klart på Rumours och Tusk. Lindsey sjunger outhärdligt på Tusk, vet inte vad det är. Nedan följer det bästa hur som.
I'm old enough to love you from afar. VILKEN RAD!!!
Passar även på att slå ett slag för två fenomenala live-versioner speciellt Landslide:
Då går vi vidare.
Ej ny men oj vad bra. LÉON gu va underskattad.
VACKERT. Titeln till trots väldigt mkt höst-feeling.
Hade hade.