Feed my soul

Denna höstdag, skoja, det är fortfarande sommar. Vilken masspsykos att folk har börjat prata om höst i början av augusti bara för att det inte är klimatapokalypsvarmt ute längre (tack gode gud för det). Denna sommardagsmorgon lyssnar jag på Lordes nya album Solar Power och jag är... underwhelmed. Som förväntat eftersom jag blev väldigt underwhelmed även av singlarna som föregått detta albumsläpp. Har hittills hunnit lyssna sex låtar in, vilket är halvvägs så min spaning kanske faller medans jag skriver det här haha, men vi får se. Trevligt med ett rimligt långt album också! Har börjat ana att trenden med megalånga album håller på att dö ut och PRAISE BE för det. Iofs är väl Lorde inte en artist som pumpar ut 26 halvdanna låtar bara för att samla in streams och cash. Men kanske att hon släpper 12 halvdanna låtar som rubriken antyder? Det ska vi ta reda på. 

 

Hittills låter det mesta på albumet väldigt... likt. Akustiska gitarrer, rösten så nära mikrofonen att det känns som om hon är i mitt eget huvud. Det är lyssningsbart, det är ok, men inte mer än så. Det är ofta glatt, och det är framför allt tråkigt. Att göra ett akustiskt popalbum idag är svårt to say the least. Det är svårt att undvika att låta som något som skulle kunna spelas på Rix FM typ 2005. Ni fattar grejen. Anyhow. Jag är inte här främst för att prata om musiken faktiskt. Utan om temana som jag har anat i musikspåren av pandemin.

 

Lorde har beskrivit detta nya album som en "soldyrkan" (lol kommer ej ihåg var eller när, kanske hot ones-intervjun eller den där hon super med Seth, kolla själva för all del). Ett firande av livet, solen, ljuset. Det är ljusa ljudlandskap, nästan lite barnsliga. Texterna varierar från lite lätt melankoliska, kontemplerande till straight up life fucking rules. På det hela verkar livet vara pretty alright. De är bänga och springer omkring på stränderna i ett av länderna där coronan aldrig riktigt fick fäste (Nya Zeeland). Kul för dem. Verkligen. Nej men verkligen. 

 

En av de kanske främsta nutida, Billie Eilish, släppte tidigare i sommar sitt album Happier Than Ever. Lite rörigt, det var bra. Har ej så mycket att säga om det? Skitsamma. Men här har vi två stora popartister som efter över ett års pandemi kommer ut på andra sidan av den och mår... kalas? Inte bara, självfallet är de människor, men om vi ska se till innehållet i musiken låter det som att de äntligen har fått tid till sig själva. De har fått ledigt, de har fått andas ut och leva nästan lite normalt igen? Dega omkring hemma, ha tråkigt. Antagligen har ju båda dessa album varit påtänkta och påbörjade redan innan pandemin drog igång, men det är väl talande att pandemin inte kom och totalt vände upp och ner på det mkt positiva moodet. 

 

Hur pandemin har påverkat en är ju högst individuellt, behövde man en paus från världen? Eller slogs hela ens liv i spillror? Eller någonstans mittemellan. Ja, det är ju inte bara individuellt, det handlar om pengar också såklart, klass. Det är svårt att skriva det här utan att låta raljerande, men jag menar det uppriktigt och ärligt, men jag kan inte inte känna det lågmält tondöva i att släppa ett sådant här album efter ett sådant här år som de allra flesta skulle jag tippa inte kommer happier than ever ur? Eller så är det det man gör. Glädjen att det är över (LOL det är inte över). Jag känner inte för att dyrka solen, jag vill att den ska explodera. Självfallet ska ju de göra den musiken de känner för, men ur det oundvikliga metaperspektivet så är det glappet mellan den vanliga människan (jag) och dessa superrika tjejor (Lorde och Billie) jag hör när jag lyssnar på respektive album. Det är bra, om än tråkig musik, men jag är fan inte mottaglig för den här optimismen riktigt än.